Borde jag kastrera min (lapp-)hund? - Del 1
av Dorothea Ledinek, SLK AK 2023/24
REDIGERAD VERSION
Anledningarna till att kastrera en hund kan delas in i tre kategorier: 1) oönskad fortplantning, 2) hälsa och 3) beteende. Den här artikeln belyser de första två kategorierna och redovisar både hälsorelaterade fördelar och nackdelar med kastration. Beteendeförändringar och en diskussion återfinns i del 2. Artikeln och dess referenser är tänkt att ge en så fullständig bild som möjligt så att du som hundägare kommer närmare ett välgrundat beslut om vad som passar just din hund i din livssituation.
Oönskad fortplantning
Ett vanligt argument för att kastrera en hund är för att förhindra oönskade valpar. Bortse från det argumentet eftersom du och din hund med största sannolikhet aldrig kommer att bidra till det problemet. Din hund kommer inte springa fritt bland andra hundar, du kommer inte att gå till hundparken när din tik löper och du kommer att hålla din tik och hane separerade. Kort och gott - tjuvparningar är mycket ovanliga. Om du då kastrerar en hund för att undvika att den får valpar gör du det för din egen bekvämlighets skull och inte för hundens skull.
Problemet för lapphundsraserna är inte att det föds för många hundar. Tvärtom. Hos svensk lapphund och lapsk vallhund föds det för få valpar. Det är av yttersta vikt att den genetiska variationen, som finns i raserna i dag, bibehålls så att den framtida inaveln inte ökar mer än nödvändigt. Om det avlas bara på ett fåtal hundar kommer hundarna i kommande generationer att vara nära besläktade med varandra och risken för att nya recessiva sjukdomar bryter ut ökar enormt. Recessiv nedärvning betyder att en hund blir sjuk bara om den får sjukdomsgenen av båda föräldrarna. Trots att båda föräldrarna har sjukdomsgenen är de själva friska därför att den andra genen i genparet fungerar normalt. När en hund som bär på en recessiv sjukdom finns i båda föräldradjurens stamtavlor innebär parningen en risk för att sjukdomsanlaget dubbleras. Inom bara några år kan sjukdomen få fäste i rasen.
Det enklaste sättet för att bibehålla den genetiska variationen och därmed förhindra spridningen av vissa sjukdomsanlag i rasen är att alla hundar som är friska, exteriört sunda och mentalt och exteriört rastypiska får en eller två kullar efter sig. Det gäller i dagsläget särskilt hanhundar eftersom det är användningen av hanhundar som begränsar den genetiska variationen idag. Det beror på att färre hanhundar än tikar används i avel. Dessutom är det mycket lättare att låna ut en hane till parning än att ta hand om en dräktig tik och en valpkull. Mycket mer genetisk variation förs vidare om alla hanhundar i en kull får en kull var än om bara en av hanhundarna får lika många kullar.
En renrasig hund är aldrig bara en sällskapshund utan alltid ett potentiellt avelsdjur. Varje ägare till en renrasig hund är med i projektet att bevara rasen för framtida generationer. I dagsläget är det av yttersta vikt att särskilt hanhundars reproduktiva förmåga bevaras och att hanhundsägaren tackar ja till en parning om kombinationen uppfyller rasklubbarnas avelspolicy. Hör av dig till rasklubbens avelskommitté om du känner dig osäker om en viss kombination. De får inte säga ja eller nej till en kombination men ändå leda dig till det beslut du behöver fatta själv.
Konsekvenser för hälsan
Könshormonerna och de reproduktiva organen har inte bara med reproduktion att göra, de är en del av hormonsystemet. De är involverade i stresshantering, reglering av blodsockernivåer, och tillväxt av hud, ben och päls. Om fördelarna eller nackdelarna av kastrering överväger beror på ras, den grundläggande risken i rasen av att drabbas av en viss sjukdom samt minskningen eller ökningen av den sjukdomsrisken i samband med kastration.
Tyvärr ingår lapphundsraserna i väldigt få studier men enligt studier (som inte tog hänsyn till åldern när kastreringen gjordes och att hundar som dör mycket unga oftast inte är kastrerade) lever kastrerade tikar generellt något längre än okastrerade. Hos hanar fann man ingen skillnad.
Cancer
Kastrering sänker risken för vissa typer av cancer, nämligen testikelcancer och juvertumörer, men ökar risken för andra typer av cancer som till exempel: mastcelltumörer (som är den vanligaste typen av hudtumör hos hundar), elakartade hjärttumörer, elakartade mjälttumörer, prostatacancer, skelettcancer, urinblåsecancer och lymfkörtelcancer. Cancertyperna som ökar vid kastration har generellt sämre prognoser än juvertumörer och testikeltumörer. I en studie med 2505 hundar av rasen Vizla var den sammanlagda risken att en kastrerad hund drabbas av någon av alla cancertyper förutom juvertumörer signifikant större än risken för juvertumörer för okastrerade tikar. Dessutom ökade risken för alla cancertyper förutom juvertumörer ju tidigare ingreppet hade gjorts. Mekanismerna bakom varför de flesta cancervarianter ökar efter kastrering är inte helt kartlagda men en teori är att nivåerna av hormonet LH ökar. LH stimulerar celler med LH receptorer som mastceller till att dela sig. En ökad LH-koncentration ökar därmed risken för cancer.
Risken att en okastrerad hund drabbas av tumör varierar mycket från ras till ras och beror på den specifika typen av tumör. Allmänt har lapphundsraserna en lägre risk för tumörer än den genomsnittliga hunden (finsk lapphund 40 procent lägre risk, svensk lapphund 20 procent lägre risk och 40 procent lägre risk för lapsk vallhund). Siffrorna kommer från Agria Breed Profiles 2016-2021. 20% av finska lapphundar dör eller avlivas på grund av en tumör enligt rasklubbens hälsoenkät från 2019. Hos finska lapphundar är hudtumörer den 4:e vanligaste diagnosen av alla diagnoser och juvertumörer finns på 9:e plats för bara tikar enligt Agria Breed Profiles. För svensk lapphund ligger hudtumörer på 3:e plats av alla diagnoser och juvertumörer på 6:e plats för tikar. För lapska vallhundar ligger hudtumörer på 11:e plats och juvertumörer på 5:e plats för båda könen. Alla andra tumörer har inte kommit med i Agrias statistik för att de är så sällsynta. Detta tyder på att förändringar i risk för andra tumörtyper än hudtumörer och juvertumörer förmodligen inte är särskilt relevanta.
Det finns en myt om att risken för prostatacancer minskar med kastration men sanningen är att den ökar med en faktor 8. Prognosen är mycket dålig för prostatacancer.
Frågan om och hur mycket risken för juvertumörer sänks genom kastration är komplex. Risken för juvertumörer minskar ju tidigare tiken kastreras – med alla nackdelar som kommer från tidig kastration. I en nyare metaanalys (dvs en samlad studie av vetenskaplig litteratur) drog forskarna slutsatsen att det inte finns tillräckligt med väl genomförda studier som stödjer några rekommendationer för när en tik ska kastreras med tanke på risken för juvertumörer.
Risken för juvertumörer är också mycket beroende på hundras. För finska lapphundar är risken för båda maligna och godartade juvertumörer mycket låg med bara 3% innan 10 års ålder enligt en svensk studie. För svensk lapphund är risken 11% enligt samma studie. Enligt Agria Breed Profiles är risken för finsk lapphund bara 40% av risken för genomsnittshunden. För svensk lapphund och lapsk vallhund är risken bara 70% av risken för den genomsnittliga hunden. Ungefär hälften av juvertumörerna är godartade och av de elakartade tumörerna är bara en liten andel dödliga. Operation av juvertumörer är oftast lätt om tumören upptäcks i tid. Det är alltså viktigt att regelbundet undersöka sin tiks juver.
Risken för livmodercancer är såklart noll för en kastrerad tik men risken är mycket liten från början eftersom bara 0.4 procent av alla tumörer hos hundar är livmodertumörer.
Testikelcancer är inte ovanlig för äldre hanhundar men prognosen är mycket god om testikeln med tumören avlägsnas i god tid och tumören är ytterst sällan dödlig. Den viktigaste åtgärden är att själv undersöka sin hanes testiklar regelbundet. Palpera försiktigt och med mjuka fingrar. Testiklarna ska kännas som en fast vindruva och texturen ska vara samma igenom hela testikeln förutom en lite hårdare del på ändan av varje testikel. Annars ska det inte finnas några bulor eller knölar. Tumörer i testiklar som ligger kvar i bukhålan (kryptorkism) är farligare och vanligare än i testiklar som ligger i pungen så att regelbundet palpering är extraviktig.
Skelettet och rörelseapparaten
Hundar som har kastrerats innan eller under puberteten får längre ben, mindre benstomme, smalare bröstkorgar och huvuden. Valparnas ben växer i tillväxtzoner på sina ändar genom att cellerna delar sig där. Könshormonerna som ökar under puberteten signalerar till tillväxtzonerna att stänga sig. Olika tillväxtzoner slutar producera benceller vid olika tidpunkter under valp- och unghundstiden och de sista tillväxtzonerna stängs så sent som vid 18 månaders ålder. Om kroppen inte producerar könshormoner på grund av kastrering så saknas den signalen och benen fortsätter att växa, vilket leder till att vissa ben blir för långa i relation till andra. Till exempel blir skenbenet för långt i relation till lårbenet, vilket ökar risken för korsbandsskador.
Kastrerade hundar har också en ökad risk att utveckla höftledsdysplasi och risken är desto större ju tidigare hunden kastreras. Även risken för patella luxation (knäleden vrids ur leden) ökar – hos finska lapphundar är besvär med patellan ungefär lika vanliga som besvär med höfterna eller armbågarna.
Att kastrera sin hund innan hälsoutvärderingen efter 1 ½ års ålder gör själva hälsoutvärderingen ganska meningslöst för att utvärdera. Att veta hundens ledstatus är såklart fortfarande fördelaktig för hundens skull så att man kan arbeta förebyggande om hunden visar sig ha dåliga leder.
Urinläckage
Det finns flera studier som visar att kastrering ökar risken för inkontinens, blåskatarr och urinrörsinflammation hos tikar men de flesta studier har låg kvalité.
Fetma
Att kastrera är den största riskfaktorn för att hunden blir överviktig eller fet. Hormonerna som signalerar mättnad minskar samtidigt som ämnesomsättningen blir långsammare. Kastrerade hundars har ett mindre energibehov samtidigt som de är hungrigare. Övervikten leder i sin tur till problem med rörelseapparaten.
Demens
Det finns en studie som har visat att kastrerade hanar tappar sina kognitiva förmågor snabbare än intakta hanar. För människor har forskare kunnat visa att både testosteron och östrogen skyddar kognitiva förmågor.
Immun- och hormonbildande systemet
I det hormonbildande (endokrina) systemet skickas meddelanden hela tiden mellan olika körtlar för att hålla systemet i balans. Genom att kastrera slås två viktiga körtlar ut - testiklarna och äggstockarna - och därmed kan systemet aldrig bli balanserat. Det i sin tur ökar risken för sjukdomar som till exempel brist på sköldkörtelhormon (finska lapphundar har redan dubbelt så stor risk som ”genomsnittshunden” att drabbas av denna sjukdom enligt Agria Breed Profiles), atopisk dermatit (eksem) som ligger inom topp 10 bland specifika diagnoser för alla tre lapphundsraserna enligt Agria Breed Profiles, autoantikroppar som förstör röda blodkroppar, muskelsvaghet, inflammation i slemhinnan i tjocktarmen och ändtarmen som är mycket vanlig hos alla hundraser, och Addison (en hormonsjukdom som beror på att binjurarna inte tillverkar tillräckligt med kortisol och aldosteron).
Livmoderinflammation (pyometra)
Progesteron sätter igång ägglossningen men gör också slemhinnan i livmodern tjockare och strävare så att bakterier lättare får fäste vilket kan leda till en inflammation. Vid varje cykel blir slemhinnorna lite tjockare och strävare så att risken för inflammation ökar med tikens ålder. Livmoderinflammation är livshotande och svårbehandlat. Risken att en tik blir sjuk i pyometra varierar väldigt mycket från ras till ras och ligger hos finsk lapphund på 12%, och hos svensk lapphund på 37% vid 10-års ålder enligt en svensk studie. Även Agria Breed Profiles visar att finska lapphundars risk att drabbas av pyometra bara är 60% jämfört med genomsnittshunden. För lapsk vallhund och svensk lapphund är risken ungefär lika stor som för genomsnittshunden enligt Agria Breed Profiles. För ägare av finska lapphundar är det tydligt att det är bäst att vara. Var medveten om sjukdomstecken för pyometra och fundera på om man ska operera bort bara livmodern (hysterektomi) och lämna äggstockarna så att den inte kan inflammeras samtidigt som de goda effekterna av ett komplett hormonsystem kvarstår.
Kastratpäls
Hos lapphundraserna är risken mycket stor att hundens pälskvalité försämras avsevärt. Pälsen blir mjukare, fluffigare och torr. Den förlorar därmed sin funktionalitet. Hunden blir varm på sommaren och den blir tovig och smutsig. Kastrater släpper inte sin underull utan bara bygger på om man inte tunnar ut den regelbundet eller klipper den. En tovig päls kan leda till sekundära hälsoproblem, överhettning och smärtor när tovorna drar i pälsen. Räkna med att du behöver lägga mycket mer tid på din hunds pälsvård efter kastration om du vill ge din hund samma livskvalitet som innan.
Andra delen kommer handla om kastrationens påverkan på beteenden och stöd inför det svåra beslutet.
Dorothea Ledinek är sammankallande för svenska lapphundklubbens avelskommitté och föder upp finska lapphundar under namnet Vita Nattens. Hon tackar Maud Vennberg och Cecilia Henriksson, som är ledamöter i avelskommittén, för korrekturläsning och Moniqa Swälas för redigering.
Referenser
Review/sammanfattningar
Bentley, A., & Thalheim, L. Controversies in spaying and neutering: effects on cancer and other conditions.
Kustritz, M. V. R., Slater, M. R., Weedon, G. R., & Bushby, P. A. (2017). Determining optimal age for gonadectomy in the dog: a critical review of the literature to guide decision making. Clinical Theriogenology, 9(2), 167-211.
Sanborn, L. J. (2007). Long-term health risks and benefits associated with spay/neuter in dogs. Erişim: http://www. naiaonline. org/pdfs/LongTermHealthEffectsOfSpayNeuterInDogs. pdf. Erişim Tarihi, 25, 2018.
Zwida, K., & Kutzler, M. A. (2016). Non-reproductive long-term health complications of gonad removal in dogs as well as possible causal relationships with post-gonadectomy elevated luteinizing hormone (LH) concentrations. J Etiol Anim Health, 1(002).
Chris Zink, D. V. M. Early Spay-Neuter Considerations for the Canine Athlete.
Lindquist, J. M (2018). Should I spay or neuter my dog? Understanding the secret life of sex hormones. Madcap Productions
Grüntzig, K., Graf, R., Boo, G., Guscetti, F., Hässig, M., Axhausen, K. W., ... & Pospischil, A. (2016). Swiss canine cancer registry 1955–2008: occurrence of the most common tumour diagnoses and influence of age, breed, body size, sex and neutering status on tumour development. Journal of comparative pathology, 155(2-3), 156-170.
Oberbauer, A. M., Belanger, J. M., & Famula, T. R. (2019). A review of the impact of neuter status on expression of inherited conditions in dogs. Frontiers in Veterinary Science, 6, 397.
Urfer, S. R., & Kaeberlein, M. (2019). Desexing dogs: a review of the current literature. Animals, 9(12), 1086.
Hart, B. L., Hart, L. A., Thigpen, A. P., & Willits, N. H. (2020). Assisting decision-making on age of neutering for 35 breeds of dogs: associated joint disorders, cancers, and urinary incontinence. Frontiers in Veterinary Science, 388.
Tumörer och cancer:
Ware, W. A., & Hopper, D. L. (1999). Cardiac tumors in dogs: 1982–1995. Journal of Veterinary Internal Medicine, 13(2), 95-103.
Prymak, C., McKee, L. J., Goldschmidt, M. H., & Glickman, L. T. (1988). Epidemiologic, clinical, pathologic, and prognostic characteristics of splenic hemangiosarcoma and splenic hematoma in dogs: 217 cases (1985). Journal of the American Veterinary Medical Association, 193(6), 706-712.
Cooley, D. M., Beranek, B. C., Schlittler, D. L., Glickman, N. W., Glickman, L. T., & Waters, D. J. (2002). Endogenous gonadal hormone exposure and bone sarcoma risk. Cancer Epidemiology Biomarkers & Prevention, 11(11), 1434-1440.
Ru, G., Terracini, B., & Glickman, L. T. (1998). Host related risk factors for canine osteosarcoma. The Veterinary Journal, 156(1), 31-39.
Bryan, J. N., Keeler, M. R., Henry, C. J., Bryan, M. E., Hahn, A. W., & Caldwell, C. W. (2007). A population study of neutering status as a risk factor for canine prostate cancer. The prostate, 67(11), 1174-1181.
Teske, E., Naan, E. C., Van Dijk, E. M., Van Garderen, E., & Schalken, J. A. (2002). Canine prostate carcinoma: epidemiological evidence of an increased risk in castrated dogs. Molecular and cellular endocrinology, 197(1-2), 251-255.
Sorenmo, K. U., Goldschmidt, M., Shofer, F., Goldkamp, C., & Ferracone, J. (2003). Immunohistochemical characterization of canine prostatic carcinoma and correlation with castration status and castration time. Veterinary and Comparative Oncology, 1(1), 48-56.
Knapp, D. W., Glickman, N. W., DeNicola, D. B., Bonney, P. L., Lin, T. L., & Glickman, L. T. (2000, March). Naturally-occurring canine transitional cell carcinoma of the urinary bladder A relevant model of human invasive bladder cancer. In Urologic Oncology: Seminars and Original Investigations (Vol. 5, No. 2, pp. 47-59). Elsevier.
Zink, M. C., Farhoody, P., Elser, S. E., Ruffini, L. D., Gibbons, T. A., & Rieger, R. H. (2014). Evaluation of the risk and age of onset of cancer and behavioral disorders in gonadectomized Vizslas. Journal of the American Veterinary Medical Association, 244(3), 309-319.
Schneider, R., Dorn, C. R., & Taylor, D. O. N. (1969). Factors influencing canine mammary cancer development and postsurgical survival. Journal of the National Cancer Institute, 43(6), 1249-1261.
Beauvais, W., Cardwell, J. M., & Brodbelt, D. C. (2012). The effect of neutering on the risk of mammary tumours in dogs–a systematic review. Journal of Small Animal Practice, 53(6), 314-322.
Dorn, C. R., Taylor, D. O. N., & Schneider, R. Hibbart HH, Klauber MR. 1968. Cancer morbidity in dogs and cats from Alameda County. Journal of the National Cancer Institute, 40, 307-318.
Misdorp, W. (2002). Tumors of the mammary gland. Tumors in domestic animals, 575-606.
Peña, L., Andrés, P. D., Clemente, M., Cuesta, P., & Pérez-Alenza, M. D. (2013). Prognostic value of histological grading in noninflammatory canine mammary carcinomas in a prospective study with two-year follow-up: relationship with clinical and histological characteristics. Veterinary Pathology, 50(1), 94-105.
Hoffman, J. M., Creevy, K. E., & Promislow, D. E. (2013). Reproductive capability is associated with lifespan and cause of death in companion dogs. PloS one, 8(4), e61082.
Smith, A. N. (2014). The role of neutering in cancer development. Veterinary Clinics: Small Animal Practice, 44(5), 965-975.
White, C. R., Hohenhaus, A. E., Kelsey, J., & Procter-Gray, E. (2011). Cutaneous MCTs: associations with spay/neuter status, breed, body size, and phylogenetic cluster. Journal of the American Animal Hospital Association, 47(3), 210-216.
Bigliardi, E., Bresciani, C., Cantoni, A. M., Di Ianni, F., Morini, G., Voccia, S., ... & Parmigiani, E. (2012). Canine prostate carcinoma: four clinical cases in sexually intact and neutered dogs.
Ru, G., Terracini, B., & Glickman, L. T. (1998). Host related risk factors for canine osteosarcoma. The Veterinary Journal, 156(1), 31-39.
De Araújo, M. R., Campos, L. C., Ferreira, E., & Cassali, G. D. (2015). Quantitation of the regional lymph node metastatic burden and prognosis in malignant mammary tumors of dogs. Journal of Veterinary Internal Medicine, 29(5), 1360-1367.
Chang, S. C., Chang, C. C., Chang, T. J., & Wong, M. L. (2005). Prognostic factors associated with survival two years after surgery in dogs with malignant mammary tumors: 79 cases (1998–2002). Journal of the American Veterinary Medical Association, 227(10), 1625-1629.
Leoci, R., Aiudi, G., Silvestre, F., Lissner, E., & Lacalandra, G. M. (2014). Effect of pulsed electromagnetic field therapy on prostate volume and vascularity in the treatment of benign prostatic hyperplasia: a pilot study in a canine model. The Prostate, 74(11), 1132-1141.
Skelett
Salmeri, K. R., Bloomberg, M. S., Scruggs, S. L., & Shille, V. (1991). Gonadectomy in immature dogs: effects on skeletal, physical, and behavioral development. Journal of the American Veterinary Medical Association, 198(7), 1193-1203.
Breitschwerdt, E. B., Maggi, R. G., Chomel, B. B., & Lappin, M. R. (2010). Bartonellosis: an emerging infectious disease of zoonotic importance to animals and human beings. Journal of veterinary emergency and critical care, 20(1), 8-30.
Slauterbeck, J. R., Pankratz, K., Xu, K. T., Bozeman, S. C., & Hardy, D. M. (2004). Canine ovariohysterectomy and orchiectomy increases the prevalence of ACL injury. Clinical Orthopaedics and Related Research®, 429, 301-305.
Whitehair, J. G., Vasseur, P. B., & Willits, N. H. (1993). Epidemiology of cranial cruciate ligament rupture in dogs. Journal of the American Veterinary Medical Association, 203(7), 1016-1019.
Duerr, F. M., Duncan, C. G., Savicky, R. S., Park, R. D., Egger, E. L., & Palmer, R. H. (2007). Risk factors for excessive tibial plateau angle in large-breed dogs with cranial cruciate ligament disease. Journal of the American Veterinary Medical Association, 231(11), 1688-1691.
Duval, J. M., Budsberg, S. C., Flo, G. L., & Sammarco, J. L. (1999). Breed, sex, and body weight as risk factors for rupture of the cranial cruciate ligament in young dogs. Journal of the American Veterinary Medical Association, 215(6), 811-814.
Ekenstedt, K. J., Minor, K. M., Rendahl, A. K., & Conzemius, M. G. (2017). DNM1 mutation status, sex, and sterilization status of a cohort of Labrador retrievers with and without cranial cruciate ligament rupture. Canine Genetics and Epidemiology, 4, 1-7.
de la Riva, G. T., Hart, B. L., Farver, T. B., Oberbauer, A. M., Messam, L. L. M., Willits, N., & Hart, L. A. (2013). Neutering dogs: effects on joint disorders and cancers in golden retrievers. PloS one, 8(2), e55937.
Vidoni, B., Sommerfeld-Stur, I., & Eisenmenger, E. (2007). Diagnostic and genetic aspects of patellar luxation in small and miniature breed dogs in Austria.
Hart, B. L., Hart, L. A., Thigpen, A. P., & Willits, N. H. (2014). Long-term health effects of neutering dogs: comparison of labrador retrievers with golden retrievers. PloS one, 9(7), e102241.
Hart, B. L., Hart, L. A., Thigpen, A. P., & Willits, N. H. (2016). Neutering of German Shepherd Dogs: associated joint disorders, cancers and urinary incontinence. Veterinary Medicine and Science, 2(3), 191-199.
Von Pfeil, D. J., & DeCamp, C. E. (2009). The epiphyseal plate: physiology, anatomy, and trauma. Compendium (Yardley, PA), 31(8), E1-11.
Fetma
Lund, E. M., Armstrong, P. J., Kirk, C. A., & Klausner, J. S. (2006). Prevalence and risk factors for obesity in adult dogs from private US veterinary practices. International Journal of Applied Research in Veterinary Medicine, 4(2), 177.
Lefebvre, S. L., Yang, M., Wang, M., Elliott, D. A., Buff, P. R., & Lund, E. M. (2013). Effect of age at gonadectomy on the probability of dogs becoming overweight. Journal of the American Veterinary Medical Association, 243(2), 236-243.
Inkontinens
Hamaide, A. J., Verstegen, J. P., Snaps, F. R., Onclin, K. J., & Balligand, M. H. (2005). Influence of the estrous cycle on urodynamic and morphometric measurements of the lower portion of the urogenital tract in dogs. American journal of veterinary research, 66(6), 1075-1083.
Noël, S. M., Farnir, F., & Hamaide, A. J. (2012). Urodynamic and morphometric characteristics of the lower urogenital tracts of female Beagle littermates during the sexually immature period and first and second estrous cycles. American journal of veterinary research, 73(10), 1657-1664.
Beauvais, W., Cardwell, J. M., & Brodbelt, D. C. (2012). The effect of neutering on the risk of urinary incontinence in bitches–a systematic review. Journal of Small Animal Practice, 53(4), 198-204.
Demens
Behl, C., Skutella, T., Frank, L. H., Post, A., Widmann, M., Newton, C. J., & Holsboer, F. (1997). Neuroprotection against oxidative stress by estrogens: structure-activity relationship. Molecular pharmacology, 51(4), 535-541.
Bia³ek, M., Zaremba, P., Borowicz, K. K., & Czuczwar, S. J. (2004). Neuroprotective role of testosterone in the nervous system. Pol. J. Pharmacol, 56, 509-518.
Hart, B. L. (2001). Effect of gonadectomy on subsequent development of age-related cognitive impairment in dogs. Journal of the American Veterinary Medical Association, 219(1), 51-56.
Simpkins, J. W., Yi, K. D., Yang, S. H., & Dykens, J. A. (2010). Mitochondrial mechanisms of estrogen neuroprotection. Biochimica et Biophysica Acta (BBA)-General Subjects, 1800(10), 1113-1120.
Wise, P. M., Dubal, D. B., Wilson, M. E., Rau, S. W., & Böttner, M. (2001). Minireview: neuroprotective effects of estrogen—new insights into mechanisms of action. Endocrinology, 142(3), 969-973.
Egenvall, A., Bonnett, B. N., Öhagen, P., Olson, P., Hedhammar, Å., & von Euler, H. (2005). Incidence of and survival after mammary tumors in a population of over 80,000 insured female dogs in Sweden from 1995 to 2002. Preventive veterinary medicine, 69(1-2), 109-127.
Feliciano, M. A. R., Uscategui, R. A. R., Maronezi, M. C., Simões, A. P. R., Silva, P., Gasser, B., ... & Vicente, W. R. R. (2017). Ultrasonography methods for predicting malignancy in canine mammary tumors. PLoS One, 12(5), e0178143.
Dantas Cassali, G., Cavalheiro Bertagnolli, A., Ferreira, E., Araújo Damasceno, K., de Oliveira Gamba, C., & Bonolo de Campos, C. (2012). Canine mammary mixed tumours: a review. Veterinary Medicine International, 2012.
Salas, Y., Márquez, A., Diaz, D., & Romero, L. (2015). Epidemiological study of mammary tumors in female dogs diagnosed during the period 2002-2012: a growing animal health problem. PloS one, 10(5), e0127381.
Hoskins, J. D. (2008). Prognosis, treatment of canine mammary tumors.
Endokrina och immunsystem
Sundburg, C. R., Belanger, J. M., Bannasch, D. L., Famula, T. R., & Oberbauer, A. M. (2016). Gonadectomy effects on the risk of immune disorders in the dog: a retrospective study. BMC veterinary research, 12(1), 1-10.
Guptill, L., Glickman, L., & Glickman, N. (2003). Time trends and risk factors for diabetes mellitus in dogs: analysis of veterinary medical data base records (1970–1999). The Veterinary Journal, 165(3), 240-247.
Rand, J. S., Fleeman, L. M., Farrow, H. A., Appleton, D. J., & Lederer, R. (2004). Canine and feline diabetes mellitus: nature or nurture?. The Journal of nutrition, 134(8), 2072S-2080S.
Vacciner
Moore, G. E., Guptill, L. F., Ward, M. P., Glickman, N. W., Faunt, K. K., Lewis, H. B., & Glickman, L. T. (2005). Adverse events diagnosed within three days of vaccine administration in dogs. Journal of the American Veterinary Medical Association, 227(7), 1102-1108.
Kastratpäls
Reichler, I. M., Welle, M., Eckrich, C., Sattler, U., Barth, A., Hubler, M., ... & Arnold, S. (2008). Spaying‐induced coat changes: the role of gonadotropins, GnRH and GnRH treatment on the hair cycle of female dogs. Veterinary dermatology, 19(2), 77-87.
Länkar till SKK:
SKKs policy om kastration: https://www.skk.se/sv/om-skk/regler-policies-och-lagar/sa-tycker-vi/Kastration/
SKK om hundskötsel och kastration: https://www.skk.se/sv/hundagande/skotsel/kastrering/
Artikel i Hundsport special (SKKs tidning för hunduppfödare): https://www.skk.se/contentassets/a6a88aa9e3fa42919ff44972ea1dd6b1/kastration-av-hund---information-nulagesbeskrivning-och-fragestallningar.pdf
Borde jag kastrera min (lapp-)hund? - Del 2
av Dorothea Ledinek, SLK AK 2023/24
Anledningarna till att kastrera en hund kan delas in i tre kategorier: 1) oönskad fortplantning, 2) hälsa och 3) beteende. Del 1 i serien belyser de första två kategorierna och redovisar både hälsorelaterade fördelar och nackdelar med kastration. Beteendeförändringar och en diskussion återfinns i del 2, dvs den här artikeln. Artikeln och dess referenser är tänkt att ge en så fullständig bild som möjligt så att du som hundägare kommer närmare ett välgrundat beslut om vad som passar just din hund i din livssituation.
Beteende
Att kastrera hunden är generellt ingen lösning på hundens beteendeproblem. Det finns dock ett fåtal viktiga undantag från denna grundregel. Undantagen är sexuellt dimorfa beteenden - dvs sexuella beteenden som skiljer sig mellan hanhund och tik. Den stora majoriteten av beteenden som hundägare ser som problematiska är inte sexuellt dimorfa. Exempel är att kissa och bajsa inomhus, generell aggression mot andra hundar (mot samboende hundar, hundkompisar och främmande hundar), generella svårigheter med att fokusera på föraren eller arbetsuppgifter, att sakna samarbetsvilja, svårigheter med träning, generellt ridande på föremål, personer och andra hundar, all aggression mot människor och resursförsvar, och generell överexaltering/stress.
Sexuellt dimorfa beteenden som kan bli bättre genom kastration för hanhundar är urinmarkering inomhus, bråk över löptikar som befinner sig alldeles i närheten (vilket de sällan gör), distraherbarhet pga en löptik i närheten, ridande på tikar, matvägran och ylande pga löptikar i närheten. Ett sexuellt dimfort beteende hos tikar är att de inte vill bli berörda på baken i början av löpet och beteenden som tyder på skendräktighet. Generell ohanterbarhet och aggression vid hantering är inte ett sexuellt dimorft beteende och förbättras därmed inte med kastration.
Att kastrera en hund kan öka förekomsten av vissa beteendeproblem. Flera studier har kommit fram till att kastrerade tikar är mer aggressiva mot både människor och hundar jämfört med okastrerade tikar. Anledningen är inte helt kartlagd men det finns en hypotes att minskningen av östrogen och oxcytocin (som är känd som kärlekshormon och måbra-hormon) står bakom ökningen. Dessutom har flera studier visat att skygghet, rädslor, reaktivitet, ljudrädsla (tex åska), aggression mot andra hundar och främmande människor, benägenheten att vara överexalterad och att bitas pga rädsla ökar. En stor studie med kontrollgrupp och 3500 deltagare har visat att kastrerade tävlingshundar har lägre energinivå. Hormonerna som många bara anser vara sexhormoner spelar en betydande roll för hundens mentala stabilitet och anknytning till båda sina ägare och andra hundar. Därför är sannolikheten att de beteendemässiga nackdelarna av en kastration överväger fördelarna, och därmed behövs en riktig bra anledning att kastrera hunden.
I förra delen redovisade jag att kastrerade hundar generellt lever kortare och anledningarna för detta. Livskvaliteten för både dig och hunden är dock också viktig. Du behöver inte ha dåligt samvete över att du föredrar 10 år av harmoni över 13 år av vantrivsel med varandra. Därför är det absolut inte fel att du väljer att kastrera hunden om ett sexuellt dimorft beteende försämrar din livskvalitet.
Kastration stoppar hunden från att lyfta benet för att markera inomhus. En annan lösning skulle vara att använda ett kisskydd, men du behöver kunna hantera att det blir smutsigt. Den goda nyheten är att du inte behöver kastrera preventivt. Flera studier har visat att åldern när hunden kastrerades inte påverkar om och hur pålitligt hunden slutar med att markera inomhus. Dessa resultat indikerar att markeringsbeteendet är hormonellt styrt och inte en inlärd vana. Du kan alltså använda ett kisskydd och vänta med kastreringen i lugn och ro tills hunden är mentalt och fysiskt mogen vid 3 års ålder, har visats på utställning, har blivit röntgad för HD och AD, och har avslutat sin tävlingskarriär.
Om hanhunden gillar alla hundar, men är aggressiv mot okastrerade hanhundar kan kastrering hjälpa mot denna aggression. Generell aggression mot andra hundar stoppas dock inte av kastrering. Att kastrera minskar inte heller aggressionen mellan tikar - tvärtom kan kastrering öka den. Frågan är dock om din hund verkligen behöver träffa andra hanhundar om han inte gillar dem.
Om man håller tikar och hanhundar i samma hushåll kan vissa hanhundar lida en hel del när en av dessa tikar löper. Om du bara har en tik är det oftast acceptabelt för alla att situationen är svår i två veckor en till två gånger om året. En möjlighet är att låta antingen hanen eller tiken bo någon annanstans under (hög-)löpet. Kastrering kan dock vara en tilltalande möjlighet om du har flera tikar och en hane som ändå inte ska gå i avel för att den inte håller måttet eller är sjuk.
Det finns hanar som rider på tikar fastän de inte löper och om det inte finns någon tik att tillgå rider de även på olika föremål. Dessa hanar är oftast unga och beteendet slutar när de blir mer mogna. Det finns dock hanar som aldrig slutar med att rida på tikar och föremål och rider på ett tvångsmässigt sätt. För dessa hjälper oftast kastrering. Kastrering hjälper dock bara om ridandet faktiskt är sexuellt. Det finns många hanar (och tikar) som rider på andra hundar och människor på ett tvångsmässigt sätt, oberoende av objektets kön. Detta slags ridande slutar inte efter kastrering. Kastrerade tikar tenderar att rida mer än okasterade tikar.
Flera studier har visat att kastrering inte ökar träningsbarheten. Tvärtom har flera studier kommit till slutsatsen att den är lägre för kastrerade hundar. Det finns dock hanhundar som inte kan fokusera när tikar är i närheten. Dessa hundar ylar och gnäller, flåsar, slickar på marken och klapprar med tänderna. Om du tävlar i en sport där kastrerade hanar får tävla och där tikar och hanar tävlar nära intill varandra och just din hane inte kan fokusera pga tikarna, då kan kastrering vara avgörande för att kunna tävla. (Och en sådan hane ska ändå inte gå i avel!) Just nu har kirurgiskt kastrerade hanar dispens för att kunna tävla och göra olika prov inom SKK, förutom utställning och exteriörbeskrivning. Kemiskt kastrerade hanar har inte dispens. Alla hundar som börjar träna och tävla är lätt distraherade. Kastrering hjälper bara om beteendet är rent sexuellt och inte grundar sig i nervositet eller distraherbarhet. Återigen spelar åldern när kastreringen genomfördes ingen roll för resultatet. Därmed finns det ingen anledning att ha bråttom. Låt din finska lapphund åtminstone bli 3 gammal - hanar mognar mentalt sent.
Några tikar blir skendräktiga - de adopterar prylar som valpar och vaktar dessa och producerar mjölk. Du kan stoppa dessa beteenden inom några dagar genom att 1) inte låta henne adoptera prylar som valpar, 2) inte låta henne vara i något utrymme som liknar en lya, 3) inte mata henne under ett dygn, och 4) ge henne bara ¼ - ½ portioner under 2-4 dagar tills mjölken sinar. Om du behandlar skendräktigheten på detta sätt, brukar den inte vara ett större problem. Om din tik blir extremt skendräktig så att den inte kan behandlas, eller om hon försvarar sina valpar på ett aggressivt sätt (vilket är mycket ovanligt hos finsk lapphund), då är kastrering definitivt ett botemedel.
Ska just du kastrera din lapphund?
Nu kommer vi till seriens kärna, som handlar om vad som är bäst för er, dig och din hund i situationen ni befinner er i.
Hanar
Min rekommendation är att din hane förblir okastrerad livet ut om det inte finns en specifik medicinsk eller beteendemässig anledning att kastrera. Om du verkligen vill kastrera din hane så vänta åtminstone tills den är 18 månader gammal. Du kan hantera alla sexuellt dimorfa beteendeproblem som skulle kunna uppstå innan 18 månader efter kastreringen och undviker många andra hälsoproblem. Om du har möjlighet vänta gärna tills hanhunden är 3 till 4 år gammal och mentalt och fysiskt mogen. Innan tre års ålder kan du ändå inte bedöma vilka beteendeproblem som kommer att stanna kvar.
Vasektomi gör ingen skillnad jämfört med att låta hanen förbli okastrerad - förutom att hunden inte kan alstra valpar - och det kommer den ändå inte göra om du har den under uppsikt.
Tikar
Läget är mer komplicerat för tikar. Du behöver ta hänsyn till risken för livmoderinflammation och juvertumörer. Finska lapphundstikar har dock tur, eftersom deras risk är lägre för båda dessa åkommor jämfört med de flesta andra raser. Riskerna med en tidig kastration (dvs innan 18 månaders ålder eller innan hennes andra löp, vilket som inträffar senare) överväger mycket tydligt fördelen av en lägre risk att drabbas av juvertumörer. Det finns inga beteendemässiga fördelar av att kastrera en tik tidigt. Du kan överväga att kastrera din tik mellan 3 och 7 års ålder så att hon inte kan drabbas av livmoderinflammation.
Om veterinären kan bara ta bort livmodern (hysterektomi) och låta äggstockarna vara kvar är detta att föredra för att hormonsystemet inte påverkas. Nackdelarna av ett hormonsystem i obalans finns beskrivna i del 1. Efter en hysterektomi löper din tik fortfarande, men hon blöder inte. Hon kan varken utveckla livmodercancer eller livmoderinflammation eller bli dräktig. Hysterektomi hjälper dock inte mot sexuellt dimorfa beteendeproblem som skendräktighet. Den bör inte genomföras innan 18 års ålder för att operationen och vistelsen hos veterinären är en mycket stressande situation för en ung hund. Tyvärr finns det inga eller väldigt få veterinärer som erbjuder en hysterektomi i Sverige - trots fördelarna - för att proceduren kräver att veterinären tar bort livmodern helt och hållet vilket inte krävs vid vanlig kastrering. Fråga alltså gärna din veterinär så att den förstår att det finns en efterfråga.
Hundens ålder är en viktig faktor
Ju yngre hunden är vid tidpunkten av kastreringen desto högre är risken att hunden utvecklar bencancer, höftledsdysplasi, korsbandsskador, hormonell och kronisk urinvägsinfektion och inkontinens pga kastreringen. Ju senare du kastrerar desto större är risken för livmoderinflammation, testikelcancer, och juvertumörer. Balansen är tydligt negativ för kastrering innan 18 månaders ålder eller andra löpet för att benen, hormonsystemet eller mentaliteten är långt från färdigt utvecklade.
Efter 18 månaders ålder blir frågan svårare att avgöra, men i de allra flesta fall överväger nackdelarna upp till 3-4 års ålder när hunden är vuxen, och därefter blir frågan ännu svårare och ännu mer beroende på just vem du och din hund är och hur ni lever. Att inte kastrera hunden innan 3-4 års ålder är i alla fall positiv från ett beteendeperspektiv. Risken att hunden utvecklar cancer i sitt reproduktionssystem är mycket låg innan 3-4 års ålder. Om hunden faktiskt får cancer, ska den reproduktiva delen såklart opereras bort oberoende ålder.
Stå upp för din hund!
Vad gör du när du är hos veterinären och veterinären föreslår att hunden ska kastreras? Även en erfaren uppfödare kan bli svettig eftersom veterinären är en auktoritetsperson och stämningen kan snabbt bli dålig.
Kom ihåg att veterinären menar med allra största sannolikhet väl. Det finns ingen sammansvärjning av veterinärer som är ute efter att skada djur. Problemet är att informationen om de långsiktiga konsekvenserna av kastrering är relativt nya och har inte sipprat igenom från forskningen till alla veterinärer. Djurvårdssystemet är ett trögt system. Om din veterinär insisterar kan du gärna dela den här artikeln eller SKKs inspelning av webbinariet “Kastrering – substitut för uppfostran?” med Patric Ragnarsson, som är både uppfödare och veterinär.
Veterinärer är inte specialiserade i hundens beteende, det är däremot hundbeteendeutredare, hundpsykologer och hundbeteendevetare. Om du har problem med din hunds beteende, vänd dig inte till en veterinär (förutom för att utesluta ett fysiskt lidande bakom beteendet) men till rätt yrkesgrupp. Många veterinärer vet inte ens vilka beteendeproblem kastrering hjälper mot. En veterinär föreslog till en bekant att kastrera hennes 1-åriga lapphundshane för att den var rädd och ville försvara sig vid kloklippning! Han var övertygad om att det handlade om hanhundsaggressivitet.
Om din hund redan är kastrerad
Känner du dig nu fruktansvärd för att din hund redan är kastrerad? Jag antar att du gjorde ditt bästa med den informationen du hade då. Du behöver inte ångra dig och nästa gång vet du bättre. Håll hunden slank och aktiv så ökar du chansen att hunden ändå lever länge.
En kommentar om studier och referenser
En sak jag vet både från att ha forskat själv (inom teknisk fysik och psykologi) och från att ha läst en hel del originalstudier och sammanfattningar (reviews) om just kastrering är att forskare inte alltid är överens. Vill du läsa originalstudierna som texten är baserat på, gör det gärna! Innan du börjar läsa tänk dock på dessa punkter:
Att tolka studier kan vara knepig eftersom du alltid måste granska designens och metodens kvalitet och om studien är giltig för din hunds livsomständigheter. Vad kan designen överhuvudtaget visa? Finns det en kontrollgrupp? Är resultatet statistiskt signifikant? Hur stor är effektstorleken? Vad betyder en viss skillnad i verkligheten för din hund? Vad är basfrekvensen av sjukdomen i din ras och vad innebär en viss ökning? Det finns en studie som visade att kastrerade hundar lever längre. Den stora anledningen att okasterade hundar dog var trauma. De blev påkörda, hamnade i kamp med en annan hund, osv. Kastrerade hundar å andra sidan drabbades mångdubbelt så ofta av cancer och sjukdom och levde kortare pga detta. Kulturen runt hundar varierar stort i världen och studiernas resultat är beroende av kulturen som studien gjordes i. Chansen att du låter din hund springa fritt och utan uppsikt är förmodligen mindre än att du klär den i pyjamas. Flera tidiga studier som hävdade att kastrering hade positiva effekter på beteenden hade svåra metodfel. Till exempel innehåller en välciterad studie som hävdade att kastrering minskar aggression inte ens en statistisk analys och för en annan välkänd studie var skillnaden inte statistisk signifikant. Ingen av dessa studier inkluderade någon kontrollgrupp och kunde därmed inte visa ett orsakssamband.
Korrelation (samband) är inte orsakssamband. Bara för att hundar som är kastrerade är oftare sjuk i en viss sjukdom, betyder det inte att kastreringen är orsaken till sjukdomen. Det finns många andra faktorer som skulle kunna vara anledningen, som tex ålder. Studier som inte har kontrollerat för ålder, har inte tagits hänsyn till i den här texten.
Att något inte har visats, betyder inte att det inte finns eller inte är sann. Detta betyder att även om det inte finns en enda studie som visar att kastrering orsakar en viss sjukdom, betyder det inte att det inte finns ett sådant orsakssamband. Det betyder bara att ingen har varit intresserad av frågan, eller att ingen har fått finansiering för att studera frågan.
Generellt är forskning om hundar underfinansierad och riktig bra studier görs oftast bara om hundarna tjänar som modell för människor - för att hundar och människor liknar varandra på många sätt. Om det finns studier av god kvalitet som visar ett orsakssamband för människor, är det inte orimligt att anta att orsakssambandet finns även för hund, även om det inte finns någon studie för hund som stödjer orsakssambandet.
Referenser
Zink, M. C., Farhoody, P., Elser, S. E., Ruffini, L. D., Gibbons, T. A., & Rieger, R. H. (2014). Evaluation of the risk and age of onset of cancer and behavioral disorders in gonadectomized Vizslas. Journal of the American Veterinary Medical Association, 244(3), 309-319.
Spain, C. V., Scarlett, J. M., & Houpt, K. A. (2004). Long-term risks and benefits of early-age gonadectomy in cats. Journal of the American Veterinary Medical Association, 224(3), 372-379.
Serpell, J. (2005). Measuring behavior and temperament in dogs. American Kennel Club Canine Health Foundation Biennial National Parent Club Canine Health Conference. St Louis, MO, 46-48
Duffy, D. L., & Serpell, J. A. (2006, November). Non-reproductive effects of spaying and neutering on behavior in dogs. In Proceedings of the Third International Symposium on Non-Surgical Contraceptive Methods for Pet Population Control
Kim, H. H., Yeon, S. C., Houpt, K. A., Lee, H. C., Chang, H. H., & Lee, H. J. (2006).Effects of ovariohysterectomy on reactivity in German Shepherd dogs. The Veterinary Journal. 172:154-9
Farhoody, P., Mallawaarachchi, I., Tarwater, P. M., Serpell, J. A., Duffy, D. L., & Zink, C. (2018). Aggression toward familiar people, strangers, and conspecifics in gonadectomized and intact dogs. Frontiers in veterinary science, 5, 284353.
Neilson, J. C., Eckstein, R. A., & Hart, B. L. (1997). Effects of castration on problem behaviors in male dogs with reference to age and duration of behavior. Journal of the American Veterinary Medical Association, 211(2), 180-182. (poor methodology)
O'farrell, V., & Peachey, E. (1990). Behavioural effects of ovariohysterectomy on bitches. Journal of Small Animal Practice, 31(12), 595-598. (poor methodology)